Pulsslag

Det finns många svenska grupper som håller hög internationell klass och förtjänar fler lyssnare och större uppmärksamhet. Det var utgångspunkten och har blivit en ledstjärna för detta turnéprojekt som startades redan 1994. Pulsslag initierades av Faschings vänner och Riksförbundet Svensk Jazz, som blivit huvudman för projektet.

Under tidigare år har ett antal, oftast fyra, jazzgrupper utsetts inför turnéserierna. Urvalet har gjorts i samarbete mellan en handfull jazzklubbar i landet.

Grupperna bokas sedan av jazzklubbar runt om i landet. Turnéperioden löper normalt på två veckor.

Under 2016 bestod Pulsslag av en turné med Karin Krog som besökte åtta olika städer i Sverige under september. Projektet finansierades av norska ambassaden.

På grund av minskad finansiering, kommer vi tyvärr inte att kunna arrangera någon Pulsslagsturné i år. Vi arbetar för att nästa år igen kunna erbjuda arrangörer och musikgrupper möjligheten.

Genom den här länken hittar du en komplett lista av deltagare i tidigare års Pulsslag.

Kontaktperson på Svensk Jazz gällande Pulsslag är Terese Larsson.

Hej Kulturrådet!

Vi har haft en hel del dialog de senaste månaderna (se tidigare korrespondens på denna länk, i mappen "Vår dialog med Kulturrådet"). Nu har det gått en dryg vecka sedan första resultatet av borttagningen av vidarefördelningen kom, i form av ett besked om verksamhetsstöd till landets arrangörer. 

Här följer i punktform det som vi ser som de största utmaningarna för Kulturrådet, och därmed de potentiella riskerna för musiklivet, efter att beskedet meddelades: 

  • Myndigheten väljer att helt avslå medel till kontinuerliga verksamheter som haft stöd i många år, två månader in på aktuellt år och helt utan förvarning. Svensk Jazz satte som vidarefördelare i system att förvarna klubbar som riskerade större sänkningar eller borttagning av stöd, så fort fördelningskommittén hade berett ansökningarna i november. Detta utan besked om hur mycket pengar vi hade att fördela. När vi såg att en ansökan inte nådde upp till kraven eller att en förening hade minskat i omfattning eller dylikt, var det inget att vänta med. Vi ringde ungefär tio telefonsamtal varje höst, inga roliga samtal, men de flesta vi ringde tackade så mycket för informationen. 

    En föreningsverksamhet böljar dock alltid lite fram och tillbaka och styrelser byts ut och förnyas. Detta innebär att verksamheter kan variera något i omfattning från det ena året till det andra. Det har varit viktigt för riksförbundet att värna om en viss tröghet i fördelning av verksamhetsstöd. Det vill säga om stödet kräver kontinuerlig verksamhet, borde inte hela stödet kunna försvinna från ett år till ett annat. Detta är oansvarigt som bidragsgivare - stjälpande snarare än hjälpande.
  • När vi ser Kulturrådets fördelning i år, ser vi att mycket kunskap har tappats på vägen. Det mest tydliga är att de som behärskar konsten att skriva ansökningar har premierats. Detta mer än tidigare, då kunskapen om jazzföreningarna baserade sig mer på uppdaterad kunskap om de praktiska verksamheterna utifrån en kontinuerlig kontakt med arrangörerna, samt producent- och musikerperspektiv. Kunskap om föreningarnas status finns i riksorganisationerna och inte i en central referensgrupp.

  • Vi tycker också att det tydligt märks att det saknats en fördjupad kunskap som jazzområdet i årets referensgrupp. Därför är det märkligt att Kulturrådet inte ställt en enda fråga till oss, som har den största kunskapen om jazzföreningarna. Vi noterar också att ingen av de personer som förbundet uppmanade att nominera sig, antogs till referensgruppen.
  • Jämställdhetsperspektivet var något vi ständigt hade med oss i fördelningsarbetet. Jazzen behöver fortsätta prioritera detta. Genom åren har vi fått insikter om att både kvantitativa och kvalitativa insatser behöver räknas. Klubbar som har en konstnärlig inriktning med äldre och/eller så kallad mainstream jazz och når upp i 25 procent kvinnor bland musikerna, har ofta slitit lika hårt för detta, som klubbar med bredare musikaliskt program som når 50-50. Anledningen är att antalet utövande kvinnor är relativt få inom dessa jazzgenrer, men utvecklingen går framåt (2014 var andelen kvinnor i genomsnitt 14 procent på jazzklubbsscenerna).

    De som presenterar 25 procent kvinnor på scen är långt ifrån färdiga med den kvantitativa jämställdheten, men rent normbrytande och kvalitativt är detta ett arbete som är jätteviktigt: Att ge större plats åt kvinnor där de historiskt tidigare inte varit/känt sig inbjudna. Om myndigheten alltid låter kvantitativ jämställdhet gå före det kvalitativa arbetet, är risken påtaglig att arrangörer väljer den enkla vägen – ändrar musikinriktning, bjuder in en kör etc. – den kvantitativa jämställdheten förbättras då, men begränsande normer utvecklas inte. Och de som kämpar på utan att backas, ger istället upp och jämställdhetsfrågan polariseras ytterligare.

  • Föreningar som fått avslag eller sänkt stöd saknar idag relevant information kring vad de kan förbättra till nästa års ansökan. Kulturrådet väljer att ge väldigt allmänt hållna motiveringar, där ofta alla kriterier och parametrar lyfts fram lika mycket. På detta sätt blir transparensen för föreningarna faktiskt mindre än förut. Även om just transparens var ett Kulturrådets skäl till att vidarefördelningen togs bort. Vi kan konstatera att ur föreningsperspektivet har transparensen minskat, då föreningar inte längre kan få respons på vad som borde förbättras i ansökningarna.
  • 70 procent av de orter som förlorade hela det statliga stödet till sin jazzklubb har färre än 20000 invånare. Flera föreningar har bett oss framföra kritik för den alltför stora andelen av personer med storstadsperspektiv bland referensgruppens ledamöter. Kulturpolitiken proklamerar ju ständigt vikten av kultur i hela landet.

    I samtal med handläggare har vi tidigare fått kritik för att vi som riksförbund valt att sprida stöden till så många föreningar i landet. Om vi istället valt att ge till färre föreningar, hade ju dessa kunnat verka under mer professionella förhållanden. Svensk Jazz välkomnar också fler professionella arrangörer i landet - men inte på bekostnad av mindre orters tillgång till professionellt och kvalitativt musikutbud.

    När beslutet om vidarefördelningens bortttagning meddelades, fick vi riksförbund klara besked från Kulturrådet att förändringen skulle bli knappt märkbar. Om beskedet i år ska anses vara en mjukstart, undrar vi med bävan hur nästa års fördelning kommer att se ut. 

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det finns ett betydande missnöje med Kulturrådets avskaffande av vidarefördelningsmodellen. Vi beklagar att Kulturrådet valt att ensidigt genomföra denna förändring, helt utan ett samarbete med berörda organisationer. Riksförbundens viktigaste funktion är att främja och stötta föreningarna i deras verksamhet. Vår roll är att vara en aktiv aktör för att stärka nätverket av bra arrangörer i Sverige. Kulturrådets plötsliga nedskärning utan förvarning motverkar vårt uppdrag.

Att ha en fördjupad kunskap om ett område är inte samma sak som att vara jävig. Som vidarefördelare har förbundet en jävspolicy, och de som ingått i fördelningskommittén har under beredningsarbetet gått ut om jäv förekommit. 


Med vänliga hälsningar,

Gunno Sandahl och Karin Inde
för Svensk Jazz

Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse på vår webbplats