Släpp in jazzen!

Jazz är en interkulturell genre. Här ett utbytesprojekt mellan Sydafrika och Sverige i SJR:s utvecklingsprojekt Jazzforum.
Foto: Mia Hansson 

Myten
Jazzen är bara ännu ett exempel på den amerikanska kulturimperialismen där resten av världen gör allt för att härma de amerikanska förebilderna. De svenska jazzmusikernas insatser blir inget annat än bleka kopior av den riktiga jazzen som finns ”överdär”.

Verkligheten
Jazzen kommer från USA och det är där den under lång tid har utvecklats. Det i sig är ju inte fel. Men efterhand som den spridits till andra länder har det blivit en global genre där den också tagit intryck av det nya land som den kommit till. Sverige var tidigt med. Det intressanta är att musiker i många länder har kombinerat jazzens speciella form med traditioner från det egna landet. Denna glokalisering har jazzskribenten Stuart Nicholson tagit fasta på i sin forskning där han konstaterar att dessa lokala avtryck i genren är det som i störst utsträckning utvecklar den idag. Det fanns tidigt en spännande folkton över svensk jazz som aldrig kommit till om jazzen stannat i USA. Detta fenomen har berikar genren som närmast definitionsmässigt är interkulturell. Lars Gullin, Nils Lindberg, Bengt-Arne Wallin, Jan Johansson var tidigt med och skapade en svensk (uppgraderad?) version av genren. Idag finns det hundratals svenska musiker som förvaltar, utvecklar och förädlar arvet. Svensk jazz är präglat av svenska traditioner och det gör att det här skapas särpräglad jazz men av globalt intresse.

Foto: Yngve Fransson 

Myten
Jazz är museal verksamhet där både utövare och lyssnare konstaterar att det var bättre förr och gärna låtsas att de är 50, 60 eller kanske 70 år tillbaka i tiden. Alla musiker försöker låta som man gjorde då och genren har inte utvecklats.

Verkligheten
Landets jazzmusiker är en snabbt växande skara och eftersom jazzutbildningarna har utvecklats och blivit större under de senaste åren är yrkesgruppen  relativt sätt ung. Besök en jazzklubb när tillexempel Jonas Kullhammar,  Lisen Rylander eller Fabian Kallerdahls spelar så får myten om jazzen som museal verksamhet sig en rejäl törn. Eller varför inte helt enkelt konstatera: Myth busted!

Klicka här för mer publikbilder

Foto: Yngve Fransson 

Myten
En jazzklubb är som en herrklubb där farbröder träffas och lyssnar på andra farbröder under lite hemliga förhållanden. Det finns en kod som bara de mest inbitna jazzfarbröderna kan hantera. De kommunicerar genom att sucka/applådera/tjoa och titta på varandra i samförstånd vid rätt tillfällen på konserterna.

Verkligheten
Jazzpubliken är idag mycket blandad. Unga och äldre, kvinnor och män, musikstudenter, yrkesmusiker och jazzlyssnare samlas till en skön blandning. Som exempel kan nämnas att jazzfestivalen i Stockholm har 55 procent kvinnor som besökare och 45 procent män. Fler och fler kvinnliga musiker framträder på våra scener. Och ju fler kvinnliga musiker som framträder på våra scener, desto fler kvinnor och yngre besökare finns det i publiken. Andelen kvinnliga musiker, kompositörer och orkesterledare ökar också. Det vanligaste instrumentet för kvinnliga musiker är rösten (vokalister) men efterhand blir det också fler och fler utövare på andra instrument. Se vidare www.impra.se

Klicka här för mer publikbilder

Myten
Jazz är svårt och pretentiöst. Man måste spela själv för att kunna förstå det. Om man inte kan spela snabbt så måste man spela konstigt och om man kan både och då är det riktig jazz, svår jazz.

Verkligheten
Jazz är en bred uttrycksform. Jazz kan vara konst och det kan vara underhållning, men framförallt kan det vara både och.  Självklart finns det även specialintresserade inom jazzen som på andra områden. Om vi tillexempel lyssnar till ett samtal mellan specialister på kärnfysik är det obegripligt för oss som inte är invigda i ämnet. Men jazz har aldrig varit bara svår. Kopplingen mellan jazz och underhållning blir väl tydlig om man tittar på Monica Zetterlunds magiska karriär. Det skrattas eller i alla fall minst fnissas alltid på jazzkonserter oavsett vilken subgenre det är.

Foto: Terese Larsson

På bilder: Kari Sjöstrand, saxofon och Henrik Voldsgaard, bas.