Jazzens Vänner i Västerås
Foto: Claes Tillander
Här på svenskjazz.se gör vi ibland fördjupningar i någon av alla de jazzföreningar som är anslutna till förbundet. Denna gång har vi kommit till Jazzens Vänner i Västerås. Klubbens ordförande Claes Tillander berättar själv.
Om Föreningen Jazzens Vänner i Västerås eller Ett liv i synd…
Föreningen Jazzens Vänner i Västerås är i år 2012 inne på sitt trettioåttonde verksamhetsår allt sedan starten i januari 1975. En stillsam start i första hand som vänförening till det då enda storbandet som fanns i regionen, Kolbäcksdalens Storband. Sedermera omdöpt till Hammarbandet och många år senare, när bandets geografiska hemort till huvuddelen blev Västerås, Aros Storband.
Foto: Claes Tillander
Då hade vänföreningen sedan närmare trettiofem år tillbaka blivit Jazzens Vänner i Västerås. En renodlad jazzförening inriktad på att bjuda den jazztörstande publiken i Västerås med omgivningar på i princip hela spektrat av jazzmusik. Från den ursprungliga jazzen i amerikanska södern fram till 1950-/60-talens BeBop, mainstream, storband, 30-/40-talens swing m m. olika genrer inom jazzmusiken.
Antalet medlemmar i föreningen har över årens lopp fluktuerat väsentligt och fick sin veritabla topp 1984 och ca tio – femton år framåt då antalet medlemmar uppgick till mer än åttahundra personer. Att medlemsantalet steg kraftigt 1984 berodde till stor del på att i maj månad det året, fyllde Ella Fitzgerald Västerås konserthus till mer än bredden. Väldigt många tog då chansen att köpa sina biljetter till det lägre pris som ett medlemskap i Jazzens Vänner gav möjlighet till. Lite skämtsamt talar vi fortfarande om Ella Fitzgeraldeffekten 1984.
Några sådana påtagliga effekter har vi inte upplevt under de senaste tjugo åren. Ja, det skall möjligen ha varit då vi 1993 drog igång vår i februari årliga jazzfestival FESTIJAZZ som till dags dato blivit en riktig långkörare. Lördagen den fjärde februari i år genomförde vi festival nummer tjugo i rak följd. Mer om FESTIJAZZ lite längre fram.
Foto: Claes Tillander
Ett stort dilemma för såväl vår jazzförening som för säkerligen majoriteten av alla andra jazzklubbar i vårt avlånga land är att få debet och kredit att gå ihop. I realiteten är det nog överlag en total omöjlighet. För att s a s få gungorna och karusellen att på ett eller annat sätt ta ut varandra så måste åtminstone vi i Jazzens Vänner i Västerås så långt möjligheten och kapaciteten så tillåter blanda vårt utbud av jazzkonserter på ett sätt som tilltalar såväl oss själva i arrangörsledet som vår betalande publik som naturligtvis inte minst våra medlemmar. Detta innebär helt krasst att utbudet av många unga och som det så vackert heter progressiva och ur musikalisk synpunkt spännande jazzband ofta inte får plats på åtminstone vår scen en vanlig normal jazzkväll, som för vår del är tisdagar. Vi har gjort ärliga försök i den riktningen några gånger med t ex band som varit på turné med stöd av pengar från dåvarande Rikskonserter eller rent av med stöd från Riksförbundet Svensk jazz. Överlag jätteduktiga och ambitiösa unga musiker som verkligen bjuder på sköna jazzupplevelser inför en så liten publik att det rent ut sagt känns pinsamt som arrangör inför de gästande musikerna.
Sådana kvällar kan vi inte ens använda oss av uttrycket ”en acceptabel förlust” vilket jag vågar påstå oftast gäller efter i stort sett varje annan enskild jazzkväll oavsett band eller genre.
Foto: Claes Tillander
Detta innebär dock inte att föreningen Jazzens Vänner i Västerås på något vis ”avstår” från att erbjuda vår publik mer eller mindre okända konstellationer. Man behöver bara ta en titt på vårt programutbud de senaste åren för att få klara belägg för detta. Det är bara det att skall man bedriva jazzverksamhet på rent ideell nivå så måste man, som arrangör, se till att även publiken får det den vill ha. Och den vill primärt ha ”kända namn” – helst kända från TV.
Vår beskärda del till bl a Svensk Jazz’ önskemål om presentation av unga mer eller mindre okända band och musiker har vi till största delen förlagt till vårt sedan tjugo år tillbaka stora och fortfarande populära evenemang FESTIJAZZ. Härvidlag vågar jag påstå att det är sannerligen inte ofta, i andra nationella jazzsammanhang, som många av de unga och hittills mer eller mindre okända jazzkonstellationerna som vi då brukar presentera får chansen att uppträda inför så pass stora publikmängder som på FESTIJAZZ.
Det finns fina exempel på flera unga konstellationer som efter framträdanden på just FESTIJAZZ erbjudits spelningar hos ett flertal olika jazzklubbar och institutioner. Detta är en insats för den yngre generationens möjligheter att få uppträda inför en hyfsat både större och initierad publik som tyvärr inte på något vis premieras via det i vårt fall minimala statliga verksamhetsstöd vi årligen tilldelas. Som tur är verkar vi i en kommun där såväl tjänstemän som politiker inom kultursektorn på ett mycket vänligt och trevligt sätt visar oss sin uppskattning för allt det arbete vi lägger ner på att presentera jazz i Västerås genom ett, som vi upplever det, mycket fint ekonomiskt verksamhetsstöd. Till detta skall läggas att vi har ett mycket bra samarbete med såväl Västmanlandsmusiken som med Västerås konserthus. T o m så bra att de båda institutionerna ser oss som deras ”jazzombud” när det gäller jazzmusiken överlag i Västerås konserthus.
En grannlaga uppgift för inte bara oss inom Jazzens Vänner i Västerås utan säkert även för de flesta jazzklubbar i vårt land är inte minst att dels rekrytera nya, rent av en något yngre generation, jazzlyssnare dels att hitta nya engagerade personer som vill vara med och, på ideella villkor, jobba med det framtida jazzlivet i Sverige. Det senare är ingen lätt uppgift.
Har inte tid är tyvärr det enkla svaret man får vid en liten vänlig förfrågan om han eller hon skulle kunna tänka sig vara med i t ex styrelsen. Min dröm är att det skall dyka upp personer i åldersintervallet 45 – 55 som är dels genuint jazzintresserade dels är beredda att lägga ner det stora antal timmar som krävs för att hålla en jazzförening levande även när vi ”gamla jazzskägg” helt tacklat av och tappat engagemanget alternativt rent av gått ur tiden och själva säga ”Jag vill vara med, finns det nån plats för mig i organisationen?” Själv är jag i år inne på mitt tjugofemte år som ordförande och huvudansvarig för Jazzens Vänner i Västerås. Inte en dag av dessa snart nio tusen dagar av jazzengagemang skulle jag vilja vara utan – så mycket roligt och spännande har jag fått vara med om. Tänk bara alla dessa hundratals jazzmusiker och band jag fått glädjen träffa och samarbeta med i så många olika sammanhang. Jag skulle nog kunna sätta ihop en text i stil med Red Mitchells fina text i melodin ”What I am” som han skrev en gång när tjatigt många journalister frågade honom om vem han var.
Foto: privat
Avslutningsvis ett tips till alla jazzklubbsföreståndare. Gör som vi i Jazzens Vänner har gjort. Be alla medlemmar i jazzklubben mejla över sina respektive mejladresser till någon i styrelsen. Skapa därpå en Snabbinfolista med alla dessa adresser. Utöka den gärna även med andra jazzintresserade ur publikhavet som vill ha information via mejlen om jazz som är på gång. Använd snabbinfolistan för att informera inför varje konsert som är aktuell i hemorten. Vår snabbinfolista består idag, efter tre år, av drygt sex hundra e-postadresser som får ingående information om såväl de gästande jazzmusiker som den musik de kommer att bjuda på. Jag vågar påstå att denna snabbinfolista hjälpt oss att till varje konsert få en ökning av publikantalet med i runda procenttal ca 35- 40 %. M a o, i stället för exempelvis bara ca 70 personer på en vanlig tisdagskonsert kan det då ofta komma ca 90 – 100 personer. En inte alltför negligerbar publiksiffra även om man som arrangör naturligtvis alltid vill räkna in fler i publiken.
Ja så här kan livet i jazzförening vara. Inte särskilt olikt livet i andra jazzföreningar av ungefär samma storlek och inriktning. Det gäller bara som sagt att få verksamheten att leva vidare. Jag tror dock inte risken för att jazzen skall dö ut är särskilt överhängande. Det borgar inte minst alla de unga begåvade musiker som årligen utexamineras från våra akademier och som ju faktiskt även intresserar sig för att spela den något äldre jazzen, den från 30-, 40-, 50- och 60 talen. Den jazz som ju faktiskt bildar grunden för hela den moderna jazzens utveckling i världen totalt fram till dags dato. Jazzen lever – leve jazzen, rent av både innan- och utanför staketen!
Claes Tillander
Ordförande Jazzens Vänner i Västerås
